Vi är en byrå för musikalisk teambuilding och icebreakers, och därför funderar vi ofta över vilken roll stressen spelar i arbetslivet.
Det får oss att tänka på vilken verklig funktion våra utbildande och lekfulla aktiviteter fyller i arbetsmiljöer som blir allt snabbare och mer krävande.
Vi märker allt oftare att teambuilding efterfrågas just för att lätta på stressen, för att klara perioder av förändring i företaget, eller helt enkelt för att bryta det hårt uppskruvade tempot på konferenser.
Det är arbetslivets tempo i dag: målen sätts allt högre, deadlines ligger allt närmare och personalen räcker sällan till.
Det slår hårt mot trivseln på jobbet, och därmed också mot resultaten.
Miljonfrågan är: varför unnar vi oss inte att sakta ner, och skapa sammanhang där vi kan dela djupare känslor med vårt arbetslag?
Är det verkligen värt att leva utan att lägga märke till de enklaste sakerna, de som får oss att se hur vacker tillvaron är?
I den här ändlösa jakten på plikter och uppgifter som ska klaras av är det värt att stanna upp vid hur stressen påverkar vår varseblivning. Den fungerar som ett förvrängande filter som grumlar vår förmåga att uppskatta stunden vi är i.
Vi är så uppslukade av våra problem och bekymmer att vi blir blinda för de små glädjeämnen som dyker upp längs vägen.
En färgstark solnedgång, fågelsången på morgonen eller ett leende från en kollega blir betydelselösa när vi är överväldigade av spänningar och krav.
Stressen driver oss dessutom mot ett framtidsinriktat tänkande, där vi hela tiden fokuserar på vad som måste göras i stället för på vad som händer just nu.
Den hållningen hindrar oss från att sakta ner och lägga märke till detaljerna i nuet.
Till sist får stressen oss att se på livet på ett förvridet sätt, och intala oss att lyckan är något att uppnå i en avlägsen framtid, i stället för en känsla att vårda här och nu.
Det oavbrutna jagandet efter ett mål som hela tiden glider undan för oss bort från oss själva och från de enkla glädjeämnen som bara går att uppleva i stunden.
Här är en anekdot jag berättar på nästan varje teambuilding för att lyfta fram tystnadens betydelse i musiken.
Det hände i Washington DC, i en tunnelbanestation, en kall morgon i januari 2007.
En man med fiol spelade sex stycken av Bach i ungefär 45 minuter. Under den tiden passerade omkring 2 000 personer genom stationen, de flesta på väg till jobbet.
Efter drygt fyra minuter fick violinisten sin första dollar. En kvinna slängde ner pengar i hatten och gick vidare utan att stanna.
Efter sex minuter lutade sig en ung man mot väggen för att lyssna, tittade sedan på klockan och gick vidare.
Efter tio minuter stannade en treåring till, men mamman drog snabbt med sig honom. Barnet stannade och tittade på violinisten igen, men mamman knuffade på och barnet gick vidare med huvudet vridet bakåt hela tiden.
Nästan alla barn som passerade gjorde likadant, och alla föräldrar drog med sig dem därifrån.
Bara sex personer stannade och lyssnade en stund. Ett tjugotal lade ner pengar men fortsatte gå i samma takt som förut. Mannen fick ihop sammanlagt 32 dollar.
Violinisten var Joshua Bell, en av världens främsta musiker. Han spelade ett av de mest komplicerade stycken som skrivits, på en fiol värd 3,5 miljoner dollar.
Två dagar tidigare hade Joshua Bell spelat för utsålt hus på en teater i Boston, där biljetterna kostade omkring 100 dollar styck för att sitta och höra honom spela samma musik.
Om vi nu inte har ett ögonblick över för att stanna upp och lyssna på en av världens bästa musiker, som spelar något av det finaste som skrivits, på ett av de bästa instrument som byggts, hur mycket annat har vi då missat under våra liv?
Går den lön vi får för vårt arbete, stor eller liten, att byta mot skönheten i att njuta av stunden vi är i?
Det är det mest värdefulla syftet med en teambuilding, som alltför ofta säljs enbart som en metafor för att göra teamet mer produktivt och effektivt.
En teambuilding får inte ha som enda syfte att lätta på stressen, då är den bara en kompensation, ett sätt att täppa till ett hål.
Den ska i stället skapa ett utrymme där människor kan ta av sig maskerna och mötas på ett djupare plan.
De flesta av oss tillbringar mer tid med kollegorna än med familjen. Hur kan det komma sig att vi känner varandra så lite?
Och så är vi tillbaka där igen: tempot och uppgifterna som ska klaras av. Men är det värt det?
Jag menar att en entreprenör eller teamledare med framtidsblick i dag måste räkna in möjligheten att sakta ner, och skapa utrymmen för välmående där det går att njuta av livets små ting som gör oss lyckliga. Och inte göra det enbart för att resultaten då blir bättre.
